Jag hittade en lista jag gjorde tillsammans med Kicki i början av 2008. Jag var sjuk då, hade svårt att gå till jobbet två gånger i veckan och vara där en timme. Vi följde ett beprövat recept där vi tog reda på vad som var viktigt i mitt liv, vilka drömmar och ambitioner jag hade, och så rangordnade vi dem.

Så här såg det ut då.

1. Kärlek, närhet, poesi.
2. Skriva
3. Matrutiner
4. Kendo
5. Stå för min rätt
6. Självutveckling
7. Dator, socialt umgänge, rutiner.
8. Arbete - rehab.

Jag skulle vilja säga att listan inte förändrats på annat sätt än att jag just precis nu lever den (med undantag för poesin), men då när den skrevs var den mycket långt borta.

Ikväll är det träning, och jag är på upploppet av NaNoWriMo. Det har gått tre veckor och jag har knappt sovit ordentligt en natt, och nu med sex dagar kvar finns det inte längre energi till mer än en enda sak: Mitt utkast ska bli färdigt.

... och den där prioriteringslistan, två år gammal, gäller än. För skrivandet står fortfarande ovanför allt vad landslagsatsningar heter. Jag har skrivit sedan jag lärde mig hur och det har tagit mig igenom de allra värsta perioderna, och författardrömmen har legat i bakgrunden i många år.

Det kanske inte blir något den här gången, det kan jag inte veta. Men jag kör på, för det här är viktigt. En gång i tiden fanns där megalomani och drömmar om att bli en stor, erkänd författare, men allt det där har förlorat betydelse. Det enda som betyder något nu är att jag får skriva de där böckerna, oavsett om den enda som får läsa dem är jag. För jag själv vill se hur berättelserna slutar, och det kan jag inte göra förrän de har skrivit sig.

Men, det är inte lätt, det är tvärtom ett levande helvete, och det är värt varje minut. Det blir emellertid ingen träning ikväll, jag har andra livsmål att jaga. När månaden är slut, då är det tid för kendo igen.

Cool CAT

Jag kände mig otroligt fånig som åkte in till akuten idag, men det är ändå huvudet... Jag började bli sämre i det i fredags och då sade sjukvårdsrådgivningen och vårdcentralen till mig att åka in till jouren, vilket jag också gjorde. Där tyckte det att det var en mycket liten risk för att något skulle vara fel, så de skickade hem mig och sa till mig att komma tillbaka om det blev värre. Det blev värre, så idag åkte jag alltså tillbaka, och trots att de flesta tester jag fick göra visade att jag var ok fanns det tillräckligt mycket avvikande för att ta upp en diskussion med överläkare som valde att skicka mig på skiktröntgen. Så det var spännande. Nu kan jag korridorerna där bakom väntrummet på akuten tillräckligt bra för att manövrera till röntgen utan hjälp.

Inget fysiskt fel såklart, en spädgris kan ju räkna ut att det är stress jag lider av. Alltid skönt att veta att man inte går och bär på en hemlig cancertumör ändå. Jag är glad att mina symptom var tillräckliga för att väcka misstankar även hos läkarna, för jag är alltid så hemskt rädd att jag ska åka in på jouren med låtsasproblem och slösa med allas tid. Nu var det förstås ett låtsasproblem, och jag slösade med allas tid, men jag hade ändå onaturligt kass balans, suddig syn och knasiga reflexer, det var inte något jag enbart upplevde i min fantasi. Det berodde bara inte på något synligt fel i huvudet.

Jag avskyr att åka till akuten utan att ha något fel, jag kommer aldrig sluta skämmas över den där träffen på armbågsnerven som fick mig att hamna i toppen på priolistan och gå före ett helt väntrum och som visade sig var ett blåmärke.

Den här gången tänkte jag att många människor skulle bli väldigt, väldigt arga på mig om jag inte åkte in och det visade sig vara ett riktigt problem där uppe i knoppen, så jag kände mig lite piskad utifrån med. Men, alles klahr alltså. Bortsett från att jag mår sämre nu än för två veckor sedan, det är som att sitta i en båt på öppet hav, allt gungar.

On another note, Nisse vann SM. Otroligt roligt! Jag menar, jag hejar ju förstås på min grabb, men det är verkligen kul att just Nisse tog medaljen, med bara en och en halv fot därtill. Det är också häftigt att Michan ligger så stadigt på topp, man kunde ju förvänta sig en formsvacka någon gång, men inga sådana syns i resultaten tycker jag.

Det är rätt skönt att inte behöva tåga ned till södern och slåss, men jag saknar er där nere. Själv ska jag nu hitta på något tråkigt att göra som undanflykt för att skriva på den där skräpromanen.

P.S. Är "cancertumör" en tautologi?

Mycket nu

De senaste två månaderna har jag tagit min shodan, fått anställning med nya arbetsuppgifter, börjat intensivterapi en gång i veckan, fått hjärnskakning, har gått från helgsambo till heltidsärbo och har massa flyttstäd att göra, har förlorat en vän, skriver tre sidor bok om dagen under stor stress i ett psykologiskt tungt ämne och har blivit erbjuden att smaka på landslagslivet.

Inte undra på att jag kliver upp, två timmar tidigare än vanligt, på morgnarna och har två kilo gråt bakom ögonen innan jag fått kaffet. Det var lättare när det fanns cuddlisar att få varje dag, men nu måste jag anstränga mig för dem med. *suck*

Längtar, längtar, längtar efter att november tar slut och det blir jul i en stuga med bastu i Björnrike. Jag ska ha SÅ ledigt i december, och ingen ska komma och ställa till det.

Men det är inte sant, för när hjärnskakningen lägger sig, vilket tar mycket längre tid än det borde eftersom huvudet måste jobba dubbelt så mycket istället för hälften så börjar uppbyggnaden igen inför nästa landslagsläger.

Man behöver inte säga till mig att ta det lugnt, jag har sprungit in i den där väggen förut och det gick åt helvete och jag är också orolig, men den gången visste jag inte att jag hade en sjukdom och jag vet mer nu om kroppens och huvudets signaler.

De säger "sätt dig ned för helvete," och jag säger, "men det är min livsdröm att skriva den här boken," och då svarar J på jobbet att "det är aldrig försent att ge upp."

Jag har svart bälte i att ge upp också, men ta mig tusan inte den här gången.

Idag är det begravningsväder i Uppsala. Jag brottas fortfarande med tankar om att jag också får vara ledsen och sakna utan att behöva skämmas över att min förlust inte är lika stor som andras. Det är en ständig kamp i livet att inte jämföra sina känslor med de som har det svårare, inte skämmas över mina egna.

Jag är ledsen, och jag gråter också ibland över att han är borta och jag tänker också på honom varje kväll när jag ska sova.

Jag är inte i Skåne idag. Jag tänder min lykta här hemma, får passande nog en sticka i fingret av tändstickan. Den får lysa här en stund innan jag åker till jobbet, och sedan ikväll igen.

Imorgon är det SM. Jag håller mig hemma och följer tävlingen på Twitter.

Utslagen

Är helt förjordat trött men tar mig till nybörjarträningen idag för lite förflyttning och suburi. Tänkte gymma efteråt också men hoppar nog det.

Gah, för trött för att skriva ett redigt inlägg, hoppar det med.

Yr i bollen

Det blev en hjärnskakning förra fredagen och läkarna avråder från landslagslägret. Två veckor till blir det utan full träning också. Jag lyfte lite vikter igår och det kändes inte helt bra i huvudet och idag är jag obehagligt yr efter en kort städdust och ha burit ned en bokhylla till förrådet. Ja, jag vet hur korkat det är, men sjuka människor blir rastlösa och dumma i huvudet.

Hepp.

Plasmakreatinin

Av en slump träffade jag en "idrottsmentor" (som han kallade sig) hos frisören. Han pratade om kreatinin och vs-plasma (e.dyl) och nämnde att kroppen klarar bara att öka träningsmängd med ungefär 6-7% per år.

Det är med andra ord inte märkligt att jag varit sjuk i tre olika förkylningar på tre månader, att alla leder känns som att de ska gå av eller att jag kan sova som död om jag nickar till mitt på dagen.