Plasmakreatinin

Av en slump träffade jag en "idrottsmentor" (som han kallade sig) hos frisören. Han pratade om kreatinin och vs-plasma (e.dyl) och nämnde att kroppen klarar bara att öka träningsmängd med ungefär 6-7% per år.

Det är med andra ord inte märkligt att jag varit sjuk i tre olika förkylningar på tre månader, att alla leder känns som att de ska gå av eller att jag kan sova som död om jag nickar till mitt på dagen.

Lite av varje

Dagarna går framåt och förkylningen bakåt, så jag räknar med att kunna träna lugnt igen på fredag. Jag har äntligen fått tummen ur och köpt kosttillskott med 125g kolhydrater/portion men har inte orkat ta reda på än hur mycket det är, utan litar på försäljarens "det är lika mycket som i en vanlig måltid". Det ger ingen mättnadskänsla i alla fall, och det smakar gott, så jag tror det gör gott för mig. Var inte särskilt dyrt heller, 15 kr/portion ungefär (det är väl vad en Gainomax kostar).

Annars går min Warcraft-prenumeration ut idag och jag tänkte ägna fritiden åt att skriva 1600 ord om dagen. Det är rätt läckert: tre av mina vänner som också har gått i författartagen har valt att hoppa på utmaningen. De senaste två månaderna har jag själv längtat mycket efter att skriva ned den där boken som vandrar runt i huvudet, så jag tar den här chansen. Huvudpersonen är tjock och träningsskygg; jag kanske gör någon undermedveten koppling där . Förmodligen vill jag utforska personen jag inte blev.

Vi hade besök i dojon igår och det är nog inte många personer som kan få mig på riktigt gott och fluffigt humör när de själva är på dåligt . Jag kom hem med ett litet fylligare hjärta och ett ännu större driv att börja träna i Stockholm.

Det mesta är dock drömmar. Det finns inget utrymme för Stockholmsresor i min ekonomi, absolut inte en gång i veckan som jag vill. Eller Wäsby, där tränar det också många bra kendoka även om jag känner färre där.

Nåja.

Tankar

Jag tror väldigt mycket på mig just nu. Jag vet att om jag bara blir av med den här förkylningen så kommer jag kunna träna med fokus på målet (som egentligen inte är mer formulerat än "gör mitt bästa fram till jul").

Jag är två personer, och där en av dem är bräcklig är den andra en vinnare. Nu är det hon som är här. Jag vet att jag mentalt har det som krävs; allt jag behöver är träning, erfarenhet och guidning. Jag kommer inte fram själv, jag behöver en coach som kan få mina tankar på rätt spår när de drar iväg, men jag kan se min potential och jag kan se att den kan vara större än jag greppar nu.

Kroppen kan sätta stopp, det vet jag inte och det utvisar tiden. För tillfället känner jag mig dock som en möjlighet på väg att hända.

Det ska bli två mycket spännande månader.

Tack

FSKA ordnade en jättefin minnesstund igår. Jag är tacksam, jag behövde den. En kväll i höstmörkret triggade också igång min förkylning på riktigt vilket bara får anses vara positivt. Snart är den över.

Träningsterapi

Imorse var jag iväg och lyfte vikter, hade mycket tid att tänka ensam på gymmet. En för mig och många andra väldigt viktig person har försvunnit, så sent som i söndags kallade jag honom för "Pappa Sensei" när jag och Shujin pratade om att det var tråkigt (men förståligt) att han inte kommit upp till SKO.

Jag har varit in på Facebook där knappen "lägg till vän" stirrar på mig. Jag vågade aldrig trycka på den där knappen, tänkte att han kanske skulle tycka jag var konstig om jag gjorde det. Vilken knäpp och onödig sak att tänka. Nu sammanfattar den där knappen hur jag såg på oss; "lägg till vän" var något jag såg fram emot.

Min landslagsatsning fortsätter fast det nu känns som det gått två veckor och inte fyra dagar. Kendon och gymmet har båda varit riktigt tunga, men jag har mått bra av det. Haft något att göra som triggar alla minnen jag har på ett positivt sätt.

Egentligen vill jag dra iväg och träna igen nu, hellre än att stirra på något menlöst på TV eller flippa runt bland tomma statusmeddelanden på nätet, men så blir det inte.

Jag får hitta på något annat att ta mig för. Mat kanske.

Det blev en dag idag med. Man sörjer på sitt sätt. Jag skriver, går igenom bilder, lyssnar på musik. Grät när jag tog på mig hakama, hade svårt att hålla in tårarna i suriyage-men, och kände mig utochinvänd i duschen efteråt. Ögonen gör ont, resten känns inte alls. Bara trötthet. Det var en svår kväll att inställa sig i dojon, men jag är glad att jag var där, lekte lite med nybörjarna, sniffade på dofterna.

Kramas, sova och så nästa dag.