Där var den!

Tanken! Kristallklart formulerad på fullaste allvar: "jag borde sluta."

Inte ens ett ögonblick lång tanke, men jag blev nockad, för den var på riktigt. Stannade upp i köket. "Va?"

Jag tänkte det på riktigt. Chock.

Nåja, en tanke är bara en tanke, och den kommer fler gånger. (Läskiga tanke!!)

Jag är hemkommen från ett mellangruppspass och är minst sagt uppgiven. Jag fattar inte, jag orkar inte, jag står och stampar. Nä, det lät inte så för en vecka sen, jag vet. Varför gör jag det här, varför gör jag det här, varför gör jag det här.

Jag fick en klapp på axeln och ett ganbatte ne som lade sig som en kram om och det var skönt. Inte "ganbatte ne" egentligen, utan "titta där, 75% gör fel, det är faktiskt svårt." Det är ganbatte på mitt språk.

Det blir alltid bättre igen.

Jobba på.

Dröm

Det är sällan jag drömmer om kendo, kan för tillfället inte minnas att det har hänt, men det har det så klart.

Inatt drömde jag att det var gradering och att alla kom igenom utom jag. Uppgiven. "Jobba på."

Efteråt var det shiai, och efter den kom Shujin fram till mig och sade att när graderingsdomarna (en drös japanska sensei) hade sett mig slåss hade de sagt att om jag gjort så under graderingen hade jag klarat mig.

Det var hela drömmen, känslan av att inte räcka till följt av beröm att det inte var något fel på min kendo i alla fall.

Knasigt.

Det har hänt saker med min kendo sedan Trevor Chapman var här, och det är jag mycket stolt över. Mycket!

Två personer särskilt i klubben är för övrigt frikostiga med beröm när det är befogat! När jag nämner det nu så var jag hemma hos en av dem i drömmen och åt potatisgratäng...

Dålig

När jag är så dålig så dålig att jag vill försvinna under marken, avfyrar dåliga tekniker i varje aspekt av kendo och försöker och misslyckas och skäms, då kommer någon och säger till mig att jag är dålig.

Händer det lika tydligt någon annanstans?

Jag har börjat samla en arsenal med anledningar att ta mig till dojon när jag är osugen. Idag var jag ganska sugen, men motiverade mig lite extra med att my new afrikan friend förmodligen skulle vara där.

Efter en totalt superglädjedödande bröt-ji-geiko som avslutning på passet så är jag verkligen glad över att han var det, för det var ljuspunkten jag kunde klamra mig fast vid för att inte rulla ihop och självantända.

För jag kände mig inte så dålig, jag kände att jag gjorde mitt bästa och att det var bra, men det räcker ju aldrig. Och där ord inte når fram, där måste det förstås visas hur dålig jag är genom att pressa ut mig fysiskt. Jag är inte bara dålig, jag orkar inte heller.

Kendo är som en kronisk sjukdom, man blir aldrig bra.

Fast det visste jag redan. Jag hoppas bara inte på glada tillrop och peppningar i det ena .

Kote-ljud

Igår var det bra atmosfär för mig i dojon. Jag började med ett nybörjarpass med förflyttningar och sköna Trevor-tenouchiövningar. Han lärde oss en metod att öva tenouchi med händerna tillsammans istället för i vanligt kendogrepp, och efter tjugo sådana (inte mer!) är det en helt annan, mer avslappnad känsla i de vanliga huggen.

Jag brukar träna mig själv under nybörjarpassen, men igår blev det mer senseikendo. Någon måste vara good cop under Shujins pass .

Avancerade passet var lugn uchikomi-geiko med behagliga sex personer i dojon. (Även sex behagliga personer.) Tillräckligt avslappnat så jag kunde komma ihåg att träna hållning. Efter passet var jag helt slut i ländryggen, och det är svårt att veta om det var för att jag hade superbäst hållning eller för att jag svankade dumt.

Annars är det de gamla vanliga. Fötterna, kamae, utsträckta hugg, lite fajto-fajto som ska till. Kort sagt: jobba på. Ja just, de där högerhandshuggen! Ska det vara SÅ svårt!?

Jag gjorde cirka tre mirakulösa hugg utan högern. Det kändes bra, det är en av de där mystiska känslorna det alltid pratas om. Så fort jag blinkar är den bara borta och så gör jag som jag alltid gjort . Jobba på.

Såg till att få en snabb genomgång även av kihon waza 7-9. Det ligger en svag doft av panik över mig, dem och graderingen. Vid genomgången igår kände jag dock att jag vet hur de ska göras. Jag gjorde mig dummare än vad jag är för att reda ut ett par detaljer, men jag tror allt att jag kan göra dem allesammans i ett flöde nu. Inte bra, men det är inte grekiska i alla fall. Omständigheterna bör förstås vara bättre än tre analyserande sensei inblandade . Får jag bara träna med lill-A eller sydafrikanen så är det lugnt. Ska se till att titta på vidz också och ta några kihon waza-steg uppe i träningslokalen.

Gick två shiai. Shujin puttade omkull mig som vanligt . Han är den som ligger på mig mest om balans före-i-och-efter hugg, men den här gången är jag inte säker på att det var en medveten handling. Jag drasade i backen i vilket fall, och efter det var all koncentration bortblåst. Shujin sade efteråt att han fick lite dåligt samvete när han såg hur okoncentrerad jag blev. Det var omöjligt! Alla hjärnceller snurrade runt.

I den andra kollrade jag bort en möjlig kote på felaktig zanshin och det är tusende gången. Jag har ett sjukligt behov att gå upp i kass jodan-no-kamae istället för att dra svärdet tre centimeter till chudan. Jag har jobbat med kote-zanshin framåt; dags att jobba hårdare med zanshin i hiki-kote.

Det var ändå roligast att leka shushin. Jag har tagit steget till att våga döma själv och våga döma fel verkar det som, i vilket fall i måndags och igår. Det är ett steg på utvecklingstrappan tycker jag! Igår lyssnade jag också efter kote-ljud som jag skrev att jag inte kan höra, och det visade sig att jag är mycket välbekant med ljudet, fast jag har aldrig sorterat ut det tidigare.

Jag jämför med när jag dejtade en trummis. Tanken hade inte föresvävat mig innan att det där hamrandet på cymbaler i bakgrunden hade någonting med musik att göra mer än att hålla takten. Jag började nu istället lyssna bara på trummorna och inget annat, och började utveckla en uppskattning för instrumentet och ett öra för bra och dåligt trummande, för talang. Sedan dess har jag alltid hört trummorna som en del i all musik, och på min senaste konsert var det trumsolot jag uppskattade mest.

På samma vis har jag alltid hört kote som en del i allt oväsen, men nu har jag börjat plocka ut det ljudet för sig. Som jag skrev var det ett välbekant ljud som jag inte ägnat någon uppmärksamhet tidigare. Nu när jag vet hur det låter kommer jag garanterat att med tiden kunna uppskatta vad som är ett dåligt respektive bra kote-ljud.

Andningsterapi

På ett möte på jobbet idag blev jag inbjuden till en föreläsning/workshop om frigörande andning.

Shiai med shinpan, och lite om taktik

Igår var shiai schemalagt för mellangruppen. J-senpai var tillbaka från utlandet, och det är härligt, för ingen har mellangruppspassen som han. Organiserat och sakligt. Vi började med teori (teori! på ett vanligt pass! *svimmar*) med whiteboard där senpai ritade upp shiai-jo med alla linjer, domare och sekretariat, och så gick han igenom begrepp som hansoku (varningar), yukodatotsu (giltig träff, hopplöst svårt att stava), shiai-jo (tävlingsbanan) förstås och lite snabbt och obegripligt, nihonme (andra poäng, dvs matchen fortsätter till nästa poäng), shobu (vinst & förlust, nästa poäng avgör) och shobu ari (avgjort, men ordagrant betyder det ungefär det finns en vinnare och förlorare).

Jag kommer förstås inte ihåg allt det där utan har tjuvkollat här.

Jag gick första matchen och det var lite dumt för jag hade ingen kendo alls i kroppen. Efter att ha tittat på andra matcher kom det tillbaka, men vi hade bara tid med varsin match. Jag såg till att döma istället, för jag tänkte att jag behövde mer träning på det än på att slåss!

Det var flaggor och allt med, och vi fick mer grundlig domarutbildning än vad jag har fått förut. Till exempel om hur alla shinpan (domare) rör sig i förhållande till varandra eller hur man håller i flaggorna. Lite självförtroende i att döma har tillkommit, så jag vågar lyfta för poäng och vifta bort poäng på eget bevåg nu. I början blir det att man gör som alla andra, för det är så svårt att veta. Fast det tar fortfarande emot att ge poäng när ingen annan gör det .

En sak som jag inte har fattat är att lyssna efter poäng. Man kan höra en bra träff likväl som se. Man kan, men inte jag. Jag vet inte hur en kote låter...

Något annat jag reflekterade över var när jag läste Mjuka tassens tävlingsredogörelse där hon skrev att hon betraktade de andra när de tävlade för att lära sig deras styrkor och svagheter, och tillämpade sedan denna kunskap. Där är en annan av mina brister. Jag har ingen förmåga nu att analysera detta hos en kendoka.

Jag blev på något vis stolt över en fortsättare som haft lite knepigt för kendo när jag kommenterade att han satte bra do på mig, för han svarade "ja, du hugger alltid stora men, så det är bara att slänga iväg en do vid var tionde attack du gör ungefär." Han hade gjort en analys och agerade utefter den. Jag tror aldrig jag har gjort det. Jag bara latjar jag.

När jag står framför någon som är sämre så kan jag se saker som att kamae alltid pekar åt ett håll och andra solklara luckor, men jag kan inte stå vid sidan om och observera sådant.

Plötsligt får detta mig att känna mig pinsam. Jag borde vid det här laget ha lärt mig mina klubbkamraters styrkor och svagheter kan man tycka, men jag har inte reflekterat över mer än det mest uppenbara, som the elbow guy eller mannen-som-blockar (och vad jag sliter för att komma på hur jag ska komma runt de där jämrans blockarna).

Jag kan nog i ärlighetens namn inte säga vem i klubben som kör vilken kendo. En annan kommentar jag fick var att jag är svag i min kamae så det är lätt att bara hugga igenom den med en stor men. Nej, jag har inte dragit sådana slutsatser om någon. Har inte betraktat någon som en individ, jag ser alla utifrån mig själv. Ser det jag har framför mig och tänker på vad jag ska göra utan en tillstymelse till taktik grundat på erfarenheter om personen mitt emot.

Går det att bli bra på kendo utan detta? Det pratas om ett fritt sinne, att man ska gå in tanklös i varje strid och agera i nuet, men då måste man ju vara skitduktig!

Buuuh... Det här var ingen upplyftande insikt.

Spännande

http://vm2011.blog.com/3083348/

...och grattis ska jag säga i den här bloggen också!!