Tanken! Kristallklart formulerad på fullaste allvar: "jag borde sluta."
Inte ens ett ögonblick lång tanke, men jag blev nockad, för den var på riktigt. Stannade upp i köket. "Va?"
Jag tänkte det på riktigt. Chock.
Nåja, en tanke är bara en tanke, och den kommer fler gånger. (Läskiga tanke!!)
Jag är hemkommen från ett mellangruppspass och är minst sagt uppgiven. Jag fattar inte, jag orkar inte, jag står och stampar. Nä, det lät inte så för en vecka sen, jag vet. Varför gör jag det här, varför gör jag det här, varför gör jag det här.
Jag fick en klapp på axeln och ett ganbatte ne som lade sig som en kram om och det var skönt. Inte "ganbatte ne" egentligen, utan "titta där, 75% gör fel, det är faktiskt svårt." Det är ganbatte på mitt språk.
Det blir alltid bättre igen.
Jobba på.
den 12 maj 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Om det handlar om känslan av att stå och stampa, det där med din kluvenhet. Då, vill jag påstå, är det mycket troligt att du känner att du inte kommer någonvart just för att du är på väg att ta ett utvecklingssprång. Jag tar helt fräckt och länkar till ett av mina egna blogginlägg för att förklara vad jag menar: När det är tungt, ska du träna mera. Jag som själv slutat träna vill förvisso inte uppmana folk att fortsätta träna in absurdum, men det kan vara bra att reda ut för sig själv vad som är vad.
"Det blir alltid bättre igen.
Jobba på. "
Mitt ledord :)
Jag kämpar tillbaka, men problemen med psyket gör att det går trögt. Min sensei förklarade "utvecklingstrappan" för mig när jag tränat i ett halvår, och det har varit guld att ha med sig!
Jag gillade ditt inlägg!
Skicka en kommentar