Kote-ljud

Igår var det bra atmosfär för mig i dojon. Jag började med ett nybörjarpass med förflyttningar och sköna Trevor-tenouchiövningar. Han lärde oss en metod att öva tenouchi med händerna tillsammans istället för i vanligt kendogrepp, och efter tjugo sådana (inte mer!) är det en helt annan, mer avslappnad känsla i de vanliga huggen.

Jag brukar träna mig själv under nybörjarpassen, men igår blev det mer senseikendo. Någon måste vara good cop under Shujins pass .

Avancerade passet var lugn uchikomi-geiko med behagliga sex personer i dojon. (Även sex behagliga personer.) Tillräckligt avslappnat så jag kunde komma ihåg att träna hållning. Efter passet var jag helt slut i ländryggen, och det är svårt att veta om det var för att jag hade superbäst hållning eller för att jag svankade dumt.

Annars är det de gamla vanliga. Fötterna, kamae, utsträckta hugg, lite fajto-fajto som ska till. Kort sagt: jobba på. Ja just, de där högerhandshuggen! Ska det vara SÅ svårt!?

Jag gjorde cirka tre mirakulösa hugg utan högern. Det kändes bra, det är en av de där mystiska känslorna det alltid pratas om. Så fort jag blinkar är den bara borta och så gör jag som jag alltid gjort . Jobba på.

Såg till att få en snabb genomgång även av kihon waza 7-9. Det ligger en svag doft av panik över mig, dem och graderingen. Vid genomgången igår kände jag dock att jag vet hur de ska göras. Jag gjorde mig dummare än vad jag är för att reda ut ett par detaljer, men jag tror allt att jag kan göra dem allesammans i ett flöde nu. Inte bra, men det är inte grekiska i alla fall. Omständigheterna bör förstås vara bättre än tre analyserande sensei inblandade . Får jag bara träna med lill-A eller sydafrikanen så är det lugnt. Ska se till att titta på vidz också och ta några kihon waza-steg uppe i träningslokalen.

Gick två shiai. Shujin puttade omkull mig som vanligt . Han är den som ligger på mig mest om balans före-i-och-efter hugg, men den här gången är jag inte säker på att det var en medveten handling. Jag drasade i backen i vilket fall, och efter det var all koncentration bortblåst. Shujin sade efteråt att han fick lite dåligt samvete när han såg hur okoncentrerad jag blev. Det var omöjligt! Alla hjärnceller snurrade runt.

I den andra kollrade jag bort en möjlig kote på felaktig zanshin och det är tusende gången. Jag har ett sjukligt behov att gå upp i kass jodan-no-kamae istället för att dra svärdet tre centimeter till chudan. Jag har jobbat med kote-zanshin framåt; dags att jobba hårdare med zanshin i hiki-kote.

Det var ändå roligast att leka shushin. Jag har tagit steget till att våga döma själv och våga döma fel verkar det som, i vilket fall i måndags och igår. Det är ett steg på utvecklingstrappan tycker jag! Igår lyssnade jag också efter kote-ljud som jag skrev att jag inte kan höra, och det visade sig att jag är mycket välbekant med ljudet, fast jag har aldrig sorterat ut det tidigare.

Jag jämför med när jag dejtade en trummis. Tanken hade inte föresvävat mig innan att det där hamrandet på cymbaler i bakgrunden hade någonting med musik att göra mer än att hålla takten. Jag började nu istället lyssna bara på trummorna och inget annat, och började utveckla en uppskattning för instrumentet och ett öra för bra och dåligt trummande, för talang. Sedan dess har jag alltid hört trummorna som en del i all musik, och på min senaste konsert var det trumsolot jag uppskattade mest.

På samma vis har jag alltid hört kote som en del i allt oväsen, men nu har jag börjat plocka ut det ljudet för sig. Som jag skrev var det ett välbekant ljud som jag inte ägnat någon uppmärksamhet tidigare. Nu när jag vet hur det låter kommer jag garanterat att med tiden kunna uppskatta vad som är ett dåligt respektive bra kote-ljud.