Shiai med shinpan, och lite om taktik

Igår var shiai schemalagt för mellangruppen. J-senpai var tillbaka från utlandet, och det är härligt, för ingen har mellangruppspassen som han. Organiserat och sakligt. Vi började med teori (teori! på ett vanligt pass! *svimmar*) med whiteboard där senpai ritade upp shiai-jo med alla linjer, domare och sekretariat, och så gick han igenom begrepp som hansoku (varningar), yukodatotsu (giltig träff, hopplöst svårt att stava), shiai-jo (tävlingsbanan) förstås och lite snabbt och obegripligt, nihonme (andra poäng, dvs matchen fortsätter till nästa poäng), shobu (vinst & förlust, nästa poäng avgör) och shobu ari (avgjort, men ordagrant betyder det ungefär det finns en vinnare och förlorare).

Jag kommer förstås inte ihåg allt det där utan har tjuvkollat här.

Jag gick första matchen och det var lite dumt för jag hade ingen kendo alls i kroppen. Efter att ha tittat på andra matcher kom det tillbaka, men vi hade bara tid med varsin match. Jag såg till att döma istället, för jag tänkte att jag behövde mer träning på det än på att slåss!

Det var flaggor och allt med, och vi fick mer grundlig domarutbildning än vad jag har fått förut. Till exempel om hur alla shinpan (domare) rör sig i förhållande till varandra eller hur man håller i flaggorna. Lite självförtroende i att döma har tillkommit, så jag vågar lyfta för poäng och vifta bort poäng på eget bevåg nu. I början blir det att man gör som alla andra, för det är så svårt att veta. Fast det tar fortfarande emot att ge poäng när ingen annan gör det .

En sak som jag inte har fattat är att lyssna efter poäng. Man kan höra en bra träff likväl som se. Man kan, men inte jag. Jag vet inte hur en kote låter...

Något annat jag reflekterade över var när jag läste Mjuka tassens tävlingsredogörelse där hon skrev att hon betraktade de andra när de tävlade för att lära sig deras styrkor och svagheter, och tillämpade sedan denna kunskap. Där är en annan av mina brister. Jag har ingen förmåga nu att analysera detta hos en kendoka.

Jag blev på något vis stolt över en fortsättare som haft lite knepigt för kendo när jag kommenterade att han satte bra do på mig, för han svarade "ja, du hugger alltid stora men, så det är bara att slänga iväg en do vid var tionde attack du gör ungefär." Han hade gjort en analys och agerade utefter den. Jag tror aldrig jag har gjort det. Jag bara latjar jag.

När jag står framför någon som är sämre så kan jag se saker som att kamae alltid pekar åt ett håll och andra solklara luckor, men jag kan inte stå vid sidan om och observera sådant.

Plötsligt får detta mig att känna mig pinsam. Jag borde vid det här laget ha lärt mig mina klubbkamraters styrkor och svagheter kan man tycka, men jag har inte reflekterat över mer än det mest uppenbara, som the elbow guy eller mannen-som-blockar (och vad jag sliter för att komma på hur jag ska komma runt de där jämrans blockarna).

Jag kan nog i ärlighetens namn inte säga vem i klubben som kör vilken kendo. En annan kommentar jag fick var att jag är svag i min kamae så det är lätt att bara hugga igenom den med en stor men. Nej, jag har inte dragit sådana slutsatser om någon. Har inte betraktat någon som en individ, jag ser alla utifrån mig själv. Ser det jag har framför mig och tänker på vad jag ska göra utan en tillstymelse till taktik grundat på erfarenheter om personen mitt emot.

Går det att bli bra på kendo utan detta? Det pratas om ett fritt sinne, att man ska gå in tanklös i varje strid och agera i nuet, men då måste man ju vara skitduktig!

Buuuh... Det här var ingen upplyftande insikt.