Senpaifunderingar

Jag saknar inte kendo värst. Afrikanen saknar jag dock. Lite träningssugen blir jag också när jag tänker på alla fortsättarna, det var så roligt att köra med dem. Så duktiga! Två ji-geiko blev jag handfallen av vilken nivå min partner låg på, och efteråt kom kommentaren "men du stod ju bara still!" och där hade jag inget försvar :D.

Ji-geiko är så svårt med de som är nya i gemet, alla som hållit på ett tag kan testamentera att det är sant. Lemmar och svärd överallt, omöjligt försvar att penetrera. Jo, stillastående blir jag medan jag funderar på hur jag ska komma runt. När jag sedan mötte de som var centrerade blev jag så ställd.

Det är lite av det kniviga med att vara senpai, och då menar jag inte enbart i kendo utan även i andra sammanhang: den mindre erfarne tror att allt läraren gör är för att lära ut. Men läraren kanske står i egna tankar och försöker lära sig själv.

Lära sig att vara lärare också... Sensei-träning som det kallas ibland är kul.

Det hela hade nog inte fallit mig så naturligt om jag inte kände vårterminens tränande såpass bra ändå, att jag hängt med på nybörjarpass i ett par terminer. Det var bra att få ha passet i onsdags, för annars ställer jag mig i skymundan med tanken att de tränande får nog med råd från andra håll att de gott kan slippa höra något från mig. Men när jag själv har tränarrollen, då måste jag ställa in ögonen på att se vad som ska göras, och det var svårt. Särskilt nu när de som tränade förra veckan var så duktiga.

Med min egen kendo som utgångspunkt minns jag hur härligt det är att ibland bara få köra själv utan instruktioner från varje håll och kant. Kanske är det min förtjänst och då kan istället de som förstår sig på kendo lära ut den.

Just nu är jag strandsatt i Västmanland utan bokken. Till kendo är jag kluven, men det ska bli skönt att komma igång igen. Oavsett när det blir.