IG i fysik

Jag brukar för min bekvämlighets skull ge fan i att lyssna på min kropp. Jag blir bättre på det, men ägnar större delen av min tid åt att misstänksamt bevaka min hjärna. Jag har t.ex. nu övervakat den i tvivel över att den har en sund inställning till arbete, men helt ignorerat kroppens inställning till arbete.

Ergo, den har under ett par dagars tid gett upp och jag har mest svurit åt den. Följden; två riktigt ledsamma kendopass där jag avslutade ett av dem mitt i en keiko bara med att säga, "nej, det här är helt enkelt inte kul."

Och så med ens har ingenting varit kul; inte umgänge, underhållning, hobbies.

Idag har jag satt på nervsystemet igen och hört efter vad det har att säga, och jag har svårt att hitta en punkt som inte gnäller, gör ont eller vill sova.

Om två veckor är det läger igen. Jag tänker inte tvinga min kropp till mer kendo innan dess om den inte prompt vill själv.

Jag jobbar fyra dagar i veckan nu, det är en enorm omställning vars påverkan jag bara erkänner på ett intellektuellt plan. Men kroppen, den märker skillnaden av att träna dubbelt så intensivt och dra sig iväg till arbetsplatsen en dag extra, en sovmorgon mindre.

Det är tråkigt att lyssna på kroppen. Jag har inte haft något intresse i mitt liv av att göra det. Jag vill inte göra det nu heller, men jag är äldre och kontrollen är inte längre min på samma sätt. Jag kan inte köra över min förrädare till lekamen lika kategoriskt.

Jag är till och med tillräckligt gammal och vis för att veta att jag inte ska ignorera min kropp.

Idag är jag dock barn nog att sura och vilja bestraffa eländet. Lyd mig, det är jag som bestämmer!

Jag sköter bestraffningen sålunda: vaxning av mustaschen, varmt havtornste och en dryg halvmeter hög trave Larson daterade tillbaka till -99. Telefonluren är avlagd, jag har ätit ett halvt rör Pringles och det står en godispåse bredvid kudden.

Nu jävlar ska kroppen få.

*kryper ned under täcket*