Den längre versionen

Ja, det gick sådär i Huskvarna. Jag hamnade i tävlingszonen en gång, zonen där allt blir kristallklart och jag kan se, höra, känna allt i meditativ zenklarhet. Tyvärr gjorde jag det runt 22:30 kvällen före tävlingen. All övrig tid gick åt att grubbla över hur jag kunde tro att jag skulle prestera något med min kassa kendo mot alla sportiga hurtbullar med tävlingserfarenhet.

Inte så bra uppladdning.

Min behållning blev dock väldigt stor och i slutändan upplyftande. Jag tog inga poäng i polen, och släppte in antingen en eller tre (noll koll). Det var fyrpol i vilket fall så vidare kom jag inte. Jag noterade ingen nervositet när jag väl klev in i ringen, och det båtar gott inför framtiden.

Jag tyckte jag var kass så klart, och Shujin dementerade förstås eftersom jag med all tydlighet inte har någon koll alls på var jag ligger egentligen. Shuji tillhör inte dem som far med osanning när det kommer till hurpass väl man utför sin kendo.

Någon gång i framtiden kommer jag stå där med min yondan och våndas över hur värdelös jag är på kendo och undra hur jag lyckats lura systemet att komma så långt. Min självuppfattning är trasig, den är som en stegräknare som alltid visar 500 steg för lite.

Jag skämdes över att både Shujin och Sensei G dömde på min bana och såg mig göra bort mig.

Jag blev jätteglad att träffa Don J, och om vårt samtal var begränsat till fem minuter så var det en riktig energikick. Jag älskar verkligen vissa kendomänniskor, de kan vara så helsköna. Berättade för Don J om min dåliga uppladdning och hur jobbigt det var att ha Shujin och Sensei G vid banan, och J säger, "Äsch då, tänk så här: Sensei har åkt hela vägen från Malmö bara för att titta på dig." Jag drar fortfarande på smilbanden när jag hör det i huvudet. Nej, jag är förstås inte världens centrum, och alla tittar inte på mig hela tiden och bedömer min minsta rörelse.

När jag gick till omklädet och bytte om vällde besvikelsen upp. Allt gick åt helvete. Uppladdning och insats, kabrak. För ett år sedan hade jag tryckt undan de negativa känslorna och försökt trösta mig själv eller förklara bort dem, men nu erkände jag istället för mig själv att jag var ledsen, och att det vore najs att gråta över det också. Men det blev inga tårar, och det säger kanske något om mig, som gråter till Extreme Home Makeover. Besvikelsen var inte orimlig, jag hade inte gjort någon verklig förlust. Min prestation stod i paritet till min förberedelse. Jag förväntade mig inte mer av mig den här gången.

Jag och Samurai Kitteh följde sedan våra klubbkamrater i tävlingarna. Det var jobbigt att se på när den första åkte ut, för han hade gått riktigt bra och jag tyckte han såg guldstabil ut. Väldigt fin kendo, väldigt fina ippon. Värdigt. Det var kul att följa den andra, som tog sig till brons (en lättnad!), någon som det äntligen har lossnat för.

Det blev prisutdelning, och jag kände mig lite gladare när jag fick tjoa på bronset. Så ville några stanna på keiko, och då drog jag på mig mina grejer igen för att köra lite jag med.

Min första keiko blev jag sur efter två sekunder. Direkt från sonkyu gick mannen upp, körde nävarna in i mitt galler så nacken böjdes bakåt och så sprang han rakt över mig. Det är ok att springa över mig, men jag vill inte ha en whiplashskada först, tack så mycket. Jag roade mig med att i mitt huvud håna hans kamae sedan.


Min andra keiko var mot guldmedaljören. Helt hopplöst (och det ska tilläggas att det rörde sig om en mycket prestigefylld "ta ippon och försvara för livet"-keiko från båda parter). Hans kamae var horisontell med marken, och varje gång jag försökte ta kontakt med den gjorde han en harai eller maki-otoshi och ippon. Tog jag inte kontakt sköt han från ingenstans på kote och men. Mycket, mycket lärorikt och ett bra exempel på funderingarna från innan tävlingen, där jag grunnade på hur jag skulle möta kendo utan shinaikontakt. Jag tror inte att jag skulle ha hanterat honom tillfredställande om jag mötte honom i shiai-jo.

Frågan följer, hur ska jag träna på att konfrontera den kendon? Det känns ynkligt att bara träna på det två gånger om året, under tävling. Det gäller att pricka in läger också förstås. Usch, denna långa kendoväg.

Min tredje keiko var Sensei G. Jag kan inte annat än tänka på Matsumoto-sensei. Känslan var densamma. Att utnyttja lägen, vara alert, göra hyggliga tekniker och ta till mig feedback blev så lätt, och grinande flin och tummar upp gjorde det bara roligare och lättare. Ingen köade efter mig till att börja med och jag fick värdefull ostressad tid. Normal lägerkeiko brukar annars bli hutthutthutt och så lite feedback på slutet eller efter men-tore om man har tur. Nu fick jag fajtas, feedback, fajtas, feedback, fajtas, feedback, ippon-shobu, feedback. Inte underligt att jag svävade på moln därifrån.

Fick bita mig i tungan för att inte säga till Shujin att jag lärt mig något nytt av Sensei, eftersom det Sensei sade var precis vad Shujin sagt i ett halvår. Det är bara att skratta åt det.

Något frustrerande i keikon var att jag naturligtvis tänkte på vad Sensei sade till mig på Etsuko cup, att jag inte får ge upp utan måste framåt och grabba min ippon. Jag kände inte att jag lyckades med det alls. Så när vi var klara med ippon-shobu och Sensei kom fram för några sista ord så sade han, "kommer du ihåg vad jag sade på Sugo?"

Jag sjönk ihop inombords. "Åh nej..." Så pinsamt. Fyra månader har jag haft på mig och så gör jag ändå bort mig på samma sak igen.

"Allt det," fortsatte Sensei, "har du jobbat bort."

...

Det är det jag säger. Jag kommer stå med yondan och tro att jag inte kan hålla i en shinai. Noll självuppfattning. Jag kan också se hur det är en egenskap som kan irritera omgivningen, en typ av martyrskap. Jag borde hålla mina kasstankar för mig själv, men det ligger inte riktigt i min natur att tänka tyst, så det är väl en bättre lösning på alla plan att försöka få en mer rimlig verklighetssyn.

Allt det har jag jobbat bort.

Framåt uppåt framåt uppåt!

Tjoho! Här kommer jag!