Det var kul att göra en så bra ikkyugradering, och skam vore det väl annars. Jag har trots allt tränat ett helt år extra för den. Den skulle ha varit bättre tycker jag själv - mer shodangradering -, men jag har ju tagit det lugnt hela vägen, med många uppehåll och nedperioder, så jag får vara nöjd med hur det har gått för mig.
Igår körde jag några shiai och jag känner att jag ligger nära där jag vill vara på tävlingen på lördag. Jag saknar spirit säger jag och får protester, men jag menar inte den vilda skrikande synliga fäktarspiriten, utan jag menar den lugna, fokuserande, kalla nu jävlar ska jag vinna-spiriten. Jag saknar "ta poängen", eller för den delen "vinn tävlingen."
Jag vill hitta samma tävlingsjag som jag drog fram under Etsuko cup, men måste säga att det inte känns som att jag kommer nå dit nu. Kanske till SKO, men nu... Fast jag vet inget säkert. Det är en vecka kvar och ett möte med Kicki under den veckan - vem vet vad som kan hända? Jag kanske till och med kan komma ihåg att ägna veckan åt mat och meditation och få en toppenladdning.
Jag måste dock erkänna något. Jag känner mig inte redo att vinna. Jag känner mig inte redo att ta den platsen, att slå ut kendoka efter kendoka i en lång turnering och stå där i finalmatchen med tre lyfta flagg. Jag ser mig inte där, inte på riktigt. Jag känner inte att jag får. Det är samma sak som när jag på jobbet tar melonsaften fast jag hellre vill ha päronsaft. Ingen stoppar mig från den godaste saften, men per automatik väljer jag den andra, för så har jag gjort så länge jag kan minnas. Jag är inte van vid att ta för mig och vara först.
Kanske vågar jag på lördag, kanske inte, men en sak är säker.
Jag ska lära mig att vinna, och det är ett löfte.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar