Mot Huskvarna

Om ett par timmar åker vi iväg till träning no. tre i min stundande fantastiska kendokarriär mot stjärnorna. Jag känner mig ur form och försöker påminna mig att hitta glädjen, komma ihåg att ha kul imorgon.

Jag har knappt sovit inatt, och jaget har i några månaders tid varit i obalans. Jag har jobbat mycket med min kroppsuppfattning, och resultatet har blivit att jag numer går runt med ständigt obehag eller smärta i leder och muskler. Mest påfrestande har dock andningen varit, som i nästan varje given situation ligger uppe i bröstet, och på nätterna lägger av helt. Det är ingenting nytt i detta, min andning har fungerat så minst sedan tonåren och kanske längre, men med all kroppsterapi jag utnyttjar så synliggörs allt det här för mig. I många stunder får jag mild panik över hur lite luft jag får, och det händer ofta i ji-geiko. Men-kiri-kaeshi på två andetag är för närvarande blott ett minne.

Det blir sämre innan det blir bättre, som man måste säga. (Talesättet går ihop med "Du är ju så ung, du har hela livet framför dig," och "Ta en promenad.")

Min mentala träning inför tävlingen är haltande. Ibland vet jag att jag rockar, men oftast tvivlar jag på min förmåga att våga vinna och att tekniskt kunna ta poäng, försvara mig och palla trycket från 90-kilosklunsar. I min pol ligger jag med tre stycken sportkendoka. En solklart enkel match. Eller?

Nä, det är nog omöjligt, jag kommer åka dit på en smutsig sport-dekote med extra zanshin. Hur pressar jag någon som inte talar kendo? Hur använder jag mig av min kamae och seme om jag inte får den respons jag får på klubben? Jag tränar varje vecka med en hög ni- och sandan som ägnar hela sin träning åt att fokusera på mental press. Jag är van att jobba i uppförsbacke mot mentala väggar som rör sig mot mig. Vad händer med mig när väggen är borta?

Nu är jag elak som kallt förutsätter att jag inte kommer möta det här mentala motståndet i tävlingen. Antingen det, eller så är det den viktigaste delen i uppladdningen: Jag är starkare än allt motstånd. Ingen har någon chans mot min hjärna. Jag regerar.

Synd att jag inte litar på att det räcker med att vara cool. Jag känner mig i mitt inre fortfarande liten inför en brutalt fäktande manlig tävlingskendoka.

Just precis nu skulle jag vilja ha Kicki här. Hon har alltid ett bra knep i bakfickan.

Men Kicki är inte här, så jag får ramla tillbaka på den gamla hederliga gåmeditationen.