Min första, är jag stor nu!?

I lördags gjorde jag en tsuki-men-ippon i ji-geiko.

Bara så att ni vet.

Ankomst bränntejp

Bränntejpen kom efter tre arbetsdagar som vanligt brev. Inga avgifter tillkom, men väl fyra ingerfärsgodisbitar och en kupong med 10% rabatt på nästa beställning.

Högsta betyg!

Den längre versionen

Ja, det gick sådär i Huskvarna. Jag hamnade i tävlingszonen en gång, zonen där allt blir kristallklart och jag kan se, höra, känna allt i meditativ zenklarhet. Tyvärr gjorde jag det runt 22:30 kvällen före tävlingen. All övrig tid gick åt att grubbla över hur jag kunde tro att jag skulle prestera något med min kassa kendo mot alla sportiga hurtbullar med tävlingserfarenhet.

Inte så bra uppladdning.

Min behållning blev dock väldigt stor och i slutändan upplyftande. Jag tog inga poäng i polen, och släppte in antingen en eller tre (noll koll). Det var fyrpol i vilket fall så vidare kom jag inte. Jag noterade ingen nervositet när jag väl klev in i ringen, och det båtar gott inför framtiden.

Jag tyckte jag var kass så klart, och Shujin dementerade förstås eftersom jag med all tydlighet inte har någon koll alls på var jag ligger egentligen. Shuji tillhör inte dem som far med osanning när det kommer till hurpass väl man utför sin kendo.

Någon gång i framtiden kommer jag stå där med min yondan och våndas över hur värdelös jag är på kendo och undra hur jag lyckats lura systemet att komma så långt. Min självuppfattning är trasig, den är som en stegräknare som alltid visar 500 steg för lite.

Jag skämdes över att både Shujin och Sensei G dömde på min bana och såg mig göra bort mig.

Jag blev jätteglad att träffa Don J, och om vårt samtal var begränsat till fem minuter så var det en riktig energikick. Jag älskar verkligen vissa kendomänniskor, de kan vara så helsköna. Berättade för Don J om min dåliga uppladdning och hur jobbigt det var att ha Shujin och Sensei G vid banan, och J säger, "Äsch då, tänk så här: Sensei har åkt hela vägen från Malmö bara för att titta på dig." Jag drar fortfarande på smilbanden när jag hör det i huvudet. Nej, jag är förstås inte världens centrum, och alla tittar inte på mig hela tiden och bedömer min minsta rörelse.

När jag gick till omklädet och bytte om vällde besvikelsen upp. Allt gick åt helvete. Uppladdning och insats, kabrak. För ett år sedan hade jag tryckt undan de negativa känslorna och försökt trösta mig själv eller förklara bort dem, men nu erkände jag istället för mig själv att jag var ledsen, och att det vore najs att gråta över det också. Men det blev inga tårar, och det säger kanske något om mig, som gråter till Extreme Home Makeover. Besvikelsen var inte orimlig, jag hade inte gjort någon verklig förlust. Min prestation stod i paritet till min förberedelse. Jag förväntade mig inte mer av mig den här gången.

Jag och Samurai Kitteh följde sedan våra klubbkamrater i tävlingarna. Det var jobbigt att se på när den första åkte ut, för han hade gått riktigt bra och jag tyckte han såg guldstabil ut. Väldigt fin kendo, väldigt fina ippon. Värdigt. Det var kul att följa den andra, som tog sig till brons (en lättnad!), någon som det äntligen har lossnat för.

Det blev prisutdelning, och jag kände mig lite gladare när jag fick tjoa på bronset. Så ville några stanna på keiko, och då drog jag på mig mina grejer igen för att köra lite jag med.

Min första keiko blev jag sur efter två sekunder. Direkt från sonkyu gick mannen upp, körde nävarna in i mitt galler så nacken böjdes bakåt och så sprang han rakt över mig. Det är ok att springa över mig, men jag vill inte ha en whiplashskada först, tack så mycket. Jag roade mig med att i mitt huvud håna hans kamae sedan.


Min andra keiko var mot guldmedaljören. Helt hopplöst (och det ska tilläggas att det rörde sig om en mycket prestigefylld "ta ippon och försvara för livet"-keiko från båda parter). Hans kamae var horisontell med marken, och varje gång jag försökte ta kontakt med den gjorde han en harai eller maki-otoshi och ippon. Tog jag inte kontakt sköt han från ingenstans på kote och men. Mycket, mycket lärorikt och ett bra exempel på funderingarna från innan tävlingen, där jag grunnade på hur jag skulle möta kendo utan shinaikontakt. Jag tror inte att jag skulle ha hanterat honom tillfredställande om jag mötte honom i shiai-jo.

Frågan följer, hur ska jag träna på att konfrontera den kendon? Det känns ynkligt att bara träna på det två gånger om året, under tävling. Det gäller att pricka in läger också förstås. Usch, denna långa kendoväg.

Min tredje keiko var Sensei G. Jag kan inte annat än tänka på Matsumoto-sensei. Känslan var densamma. Att utnyttja lägen, vara alert, göra hyggliga tekniker och ta till mig feedback blev så lätt, och grinande flin och tummar upp gjorde det bara roligare och lättare. Ingen köade efter mig till att börja med och jag fick värdefull ostressad tid. Normal lägerkeiko brukar annars bli hutthutthutt och så lite feedback på slutet eller efter men-tore om man har tur. Nu fick jag fajtas, feedback, fajtas, feedback, fajtas, feedback, ippon-shobu, feedback. Inte underligt att jag svävade på moln därifrån.

Fick bita mig i tungan för att inte säga till Shujin att jag lärt mig något nytt av Sensei, eftersom det Sensei sade var precis vad Shujin sagt i ett halvår. Det är bara att skratta åt det.

Något frustrerande i keikon var att jag naturligtvis tänkte på vad Sensei sade till mig på Etsuko cup, att jag inte får ge upp utan måste framåt och grabba min ippon. Jag kände inte att jag lyckades med det alls. Så när vi var klara med ippon-shobu och Sensei kom fram för några sista ord så sade han, "kommer du ihåg vad jag sade på Sugo?"

Jag sjönk ihop inombords. "Åh nej..." Så pinsamt. Fyra månader har jag haft på mig och så gör jag ändå bort mig på samma sak igen.

"Allt det," fortsatte Sensei, "har du jobbat bort."

...

Det är det jag säger. Jag kommer stå med yondan och tro att jag inte kan hålla i en shinai. Noll självuppfattning. Jag kan också se hur det är en egenskap som kan irritera omgivningen, en typ av martyrskap. Jag borde hålla mina kasstankar för mig själv, men det ligger inte riktigt i min natur att tänka tyst, så det är väl en bättre lösning på alla plan att försöka få en mer rimlig verklighetssyn.

Allt det har jag jobbat bort.

Framåt uppåt framåt uppåt!

Tjoho! Här kommer jag!

Kort (?) reflektion

Nu har jag kommit hem ifrån Huskvarna, med en mycket stor behållning från oväntat håll.

Är det något jag önskar, men inte vågar hoppas på, om min egen kendoframtid så är det följande scenario.

Två personer reser 40 mil för att tävla. Tävlingen blir en stor, knäckande besvikelse. En av personerna, låt oss kalla henne A, känner hur jobbig hemresan kommer bli med konstant ältande och degenererande självförtroende. Utsikterna för person B är knappast bättre. Både person A och B väljer dock att delta i fri keiko, där de möter sensei S.

Tio minuter senare säger person B (buddistiskt upplyst), "Jag skiter i hur det gick i tävlingen, det här förändrade allt," medan person A har gått från hopplöshet till kalasglädje och har en glödande tydlig väg att följa det närmaste halvåret och önskan att börja på den vägen nyss.

Min dröm är att vara sensei S.

Vi skiter verkligen i hur det gick i tävlingarna, för vår sensei-keiko lyfte oss. Tänk att få vara den, som kan ge det lyftet, vidarebefodra den glädjen över kendo. Att bidra så positivt i andras utveckling.

Ja, det är bara att fylla på listan över roligaste/bästa/nyttigaste keiko. Det var så jämrans kul. Och det är så otroligt lätt att köra bra kendo med de riktigt duktiga, de som tar fram all potential ur en. De som får en att vilja ge allt. De som får en att göra sig själv stolt.

Och är det någon belöning jag har fått för min träning det senaste halvåret, så är det att se alla leenden jag möter. Alla keiko jag går nu där jag blir bemött med glädje, energi, omtänksamhet, full fokus. På klubben känner jag det väldigt ofta, och för mig överraskande kände jag samma idag. Att skratta, ha kul, få däng och lära med Gustavsson var räddningen för sommaren.

Det enda sjuka i sammanhanget var att endast tre personer av alla närvarande i Huskvarna valde att gå ji-geiko med tävlingens huvuddomare, rokudan, mångmedaljör. Tre personer som alla satt i samma bil på vägen hem. Jag fattar inte hur man kan slänga bort en sådan chans.
(Senseis egen kommentar var, för att skvallra, "Ja, jag får väl gå och köa någonstans." )

Ja jävlar. Nu kör vi på till SKO.

Mot Huskvarna

Om ett par timmar åker vi iväg till träning no. tre i min stundande fantastiska kendokarriär mot stjärnorna. Jag känner mig ur form och försöker påminna mig att hitta glädjen, komma ihåg att ha kul imorgon.

Jag har knappt sovit inatt, och jaget har i några månaders tid varit i obalans. Jag har jobbat mycket med min kroppsuppfattning, och resultatet har blivit att jag numer går runt med ständigt obehag eller smärta i leder och muskler. Mest påfrestande har dock andningen varit, som i nästan varje given situation ligger uppe i bröstet, och på nätterna lägger av helt. Det är ingenting nytt i detta, min andning har fungerat så minst sedan tonåren och kanske längre, men med all kroppsterapi jag utnyttjar så synliggörs allt det här för mig. I många stunder får jag mild panik över hur lite luft jag får, och det händer ofta i ji-geiko. Men-kiri-kaeshi på två andetag är för närvarande blott ett minne.

Det blir sämre innan det blir bättre, som man måste säga. (Talesättet går ihop med "Du är ju så ung, du har hela livet framför dig," och "Ta en promenad.")

Min mentala träning inför tävlingen är haltande. Ibland vet jag att jag rockar, men oftast tvivlar jag på min förmåga att våga vinna och att tekniskt kunna ta poäng, försvara mig och palla trycket från 90-kilosklunsar. I min pol ligger jag med tre stycken sportkendoka. En solklart enkel match. Eller?

Nä, det är nog omöjligt, jag kommer åka dit på en smutsig sport-dekote med extra zanshin. Hur pressar jag någon som inte talar kendo? Hur använder jag mig av min kamae och seme om jag inte får den respons jag får på klubben? Jag tränar varje vecka med en hög ni- och sandan som ägnar hela sin träning åt att fokusera på mental press. Jag är van att jobba i uppförsbacke mot mentala väggar som rör sig mot mig. Vad händer med mig när väggen är borta?

Nu är jag elak som kallt förutsätter att jag inte kommer möta det här mentala motståndet i tävlingen. Antingen det, eller så är det den viktigaste delen i uppladdningen: Jag är starkare än allt motstånd. Ingen har någon chans mot min hjärna. Jag regerar.

Synd att jag inte litar på att det räcker med att vara cool. Jag känner mig i mitt inre fortfarande liten inför en brutalt fäktande manlig tävlingskendoka.

Just precis nu skulle jag vilja ha Kicki här. Hon har alltid ett bra knep i bakfickan.

Men Kicki är inte här, så jag får ramla tillbaka på den gamla hederliga gåmeditationen.

Bränntejp

Nu har jag testat att köpa Elastikon tejp från Zombierunner, en tvåmetersrulle för 98 kr inklusive porto. Får se hur det går, ibland när man beställer från utlandet kan man ju få dubbelpåslag på porto eller knastull eller vad som helst, så man vet aldrig. Jag är dock glad att jag hittade en affär som inte krävde att man skulle köpa tio rullar.

Wet success

Handduksknepet visade sig vara bästa badkarslösa blötläggningsmetoden jag prövat. Utsatt shinai var genomdränkt efter en natt i våtomslag. Utan tvekan mitt förstahandsval för fuktimpregnering i framtiden!

Nytt försök på blötläggning

Dags att blöta på ny shinai. Jag försökte med att fylla upp påsen den fraktades i med vatten, men det sprutade ur fem hål så jag har fått klura ut något mer innovativt. Normalt ställer vi dem i duschen med vattnet droppande, men nu har vi vattenskada och kan inte använda duschen.

Så jag försöker vira in min shinai med en genomdränkt frotéhandduk.

Det tycker jag är smart.

Återstår att se hur smart.

Laddningsvecka

Shiaiträning i söndags kändes bra. Jag ska se till att det blir roligt i Huskvarna på lördag.

Gårdagens garv

Pojkvän: "Jag skulle önska att du hade lite mer feminina underarmar."

Ohejdat skratt utbryter.

Seniga, muskliga, håriga armar med blodkärl som närapå ploppar ut har jag. Sjuk sak att vara stolt över!

Min första bogu är hemma

Nu surfar jag beskrivningar på nätet hur jag ska bryta in min hjälm, en mystiskt fabriksdoftande sak med äkta sammet och torrfällande indigo. Jag vet att jag ska vara barnsligt överlycklig, men känslan är mer "jaha". Det har varit dags länge, det går ihop med allt annat. Jag känner mig mer mogen i min kendo, och den nya uniformen, den lyxiga hakaman, det är bara som det ska vara.

Det var kul att göra en så bra ikkyugradering, och skam vore det väl annars. Jag har trots allt tränat ett helt år extra för den. Den skulle ha varit bättre tycker jag själv - mer shodangradering -, men jag har ju tagit det lugnt hela vägen, med många uppehåll och nedperioder, så jag får vara nöjd med hur det har gått för mig.

Igår körde jag några shiai och jag känner att jag ligger nära där jag vill vara på tävlingen på lördag. Jag saknar spirit säger jag och får protester, men jag menar inte den vilda skrikande synliga fäktarspiriten, utan jag menar den lugna, fokuserande, kalla nu jävlar ska jag vinna-spiriten. Jag saknar "ta poängen", eller för den delen "vinn tävlingen."

Jag vill hitta samma tävlingsjag som jag drog fram under Etsuko cup, men måste säga att det inte känns som att jag kommer nå dit nu. Kanske till SKO, men nu... Fast jag vet inget säkert. Det är en vecka kvar och ett möte med Kicki under den veckan - vem vet vad som kan hända? Jag kanske till och med kan komma ihåg att ägna veckan åt mat och meditation och få en toppenladdning.

Jag måste dock erkänna något. Jag känner mig inte redo att vinna. Jag känner mig inte redo att ta den platsen, att slå ut kendoka efter kendoka i en lång turnering och stå där i finalmatchen med tre lyfta flagg. Jag ser mig inte där, inte på riktigt. Jag känner inte att jag får. Det är samma sak som när jag på jobbet tar melonsaften fast jag hellre vill ha päronsaft. Ingen stoppar mig från den godaste saften, men per automatik väljer jag den andra, för så har jag gjort så länge jag kan minnas. Jag är inte van vid att ta för mig och vara först.

Kanske vågar jag på lördag, kanske inte, men en sak är säker.

Jag ska lära mig att vinna, och det är ett löfte.