Inte tillräckligt fit

Nästa onsdag kommer det ett tjugotal japanska kendoatleter till FSKA och några i Uppsala ska dit och träna. Jag har noga övervägd saken och väljer att stanna hemma. Det kommer garanterat bli för tufft för mig.

Jag har sedan en vecka tillbaka slutat med den av mina mediciner som däckade mig mest. Till följd orkar jag numer gå upp på morgnarna och, kanske mest mirakulöst, har blivit hungrig igen. Med tre år utan att känna hunger är det en befrielse när det knorrar i magen (varje dag! flera gånger om dagen!). Om jag nu snart får utrustning för mina sömnuppehåll då ser jag en hälsosam framtid för min kropp. Jag hoppas orka mer i allt; det gör man väl om man sover och äter.

Fajto i benen

Tjejerna i FSKA är så inspirerande i hur kvicka de är i kroppen. Det har sina fördelar att vara i en väldigt tekniskt orienterad klubb som Uppsala (jag känner att jag har fått en gedigen grundträning!), men också en tydlig nackdel i att den energiska delen av kendon saknas.

Jag tror det beror på medelåldern, det var många unga på träningen i Stockholm medan vi i Stockholm har tre, och de är sällan närvarande. Gästsensei sa också igår att de äldre på träningen där var mycket mer energiska än äldre kendoka i japan, av vilket jag drar slutsatsen att de yngres och de tävlingssatandes energi i FSKA smittar. Ett reslutat av att alla åldrar och grader tränar tillsammans?

Det behövs en kritisk massa energi för att höja medeleffekten i lokalen (och i huvudet får jag nu bilder av hur Stapla-mattorna-i-primtalssekvens-Sensei sätter upp en ekvation för det hela). Även i Uppsala finns viljan att öka på flåset, men kritisk massa är inte uppnådd. Jag tror ändå att vi är på väg att tippa över till mer spring i benen; det är en känsla jag har.

För mig räcker det med hur FSKA-tjejerna skriker "fajtofajto!" för att mina ben ska paddla mycket fortare.

Filmtajm

Min graderingskeiko till första kyu. Jag har blått! Tyvärr kom inte min inledning med; seme-ashi-men-ippon direkt från hajime ;)

Bra motodachi

Jag körde mot många främlingar idag, och gick på som vanligt runt i roteringarna, tills jag långt in i passet fann mig öga mot öga med Nisse. Det var som att stirra in i avgrunden, hjärtat fylldes av skräck: Gör jag inte mitt bästa här så dör jag.

Nej, så var det inte. Men kunde ha varit. Vad som hände var att något i hans ansikte fick mig att totalskärpa mig och göra övningen fyra gånger så snabbt, fyra gånger så bra.

Det är då det blir pinsamt. Att jag inte gör fyra gånger så snabbt, fyra gånger så bra jämt. Jag kan ju!

Det är verkligen viktigt med en inspirerande mottagare.

Åter efter en andra tripp till FSKA

Ikväll fick vi träna på golv vid KTH. Ichikawa-sensei höll passet för oss på japanska. Någon sade till mig i början av min kendokarriär att jag skulle lära mig de japanska termerna för att förstå vad gästande sensei säger, och det visade sig nyttigt idag! Vissa saker behövde översättas, men mycket var begripligt med de ord jag lärt mig och hans kroppspråk. Sugoi!


Här är bild på tavlan han har kalligraferat till vårt rustningsrum!
http://blogs.yahoo.co.jp/kyokken14/50656085.html

Zumba

Imorse såg jag ett köp-vårt-fitnessprogram-för-massa-pengar-reklaminslag som jag köpte. Inte i bokstavlig bemärkelse förstås. Det såldes ett dansprogram, Zumba! En mix av cumbia, merengue, salsa, reggaeton, hip hop, mambo, rumba, flamenco, och calypso, för att klippa direkt från Wikipedia. För det fasionabla priset av 600 kr för fem DVD följde det även med två lätta handvikter som fungerade som maracas.


Dansa sig i form måste vara bäst! Inte för att zumba garanterat är ultimata sättet, men göra det i vardagsrummet till DVD, det tycker jag är ett bra koncept.

Kanske långsamt, men fint.

Jag försökte lägga upp min gradering till första kyu på YouTube, men filmen konverterades till halva hastigheten så att allt gick i slow motion. Shujins kommentar: "Är du säker? Du har inte tittat för mycket på All Japan?"

Bilder

Uppsala på plats

Ichikawa-Sensei, om jag minns namnet rätt

Löka eller inte löka

Jag höll ut ett helt pass förra veckan, och i onsdags, och i morse. Det är på senare tid en ovanlighet. Förra veckan gjorde det mig lite ledsen, för kostnaden för att hålla ut hela passet var att skruva ned på tempot och löka genom flera ji-geiko. Samma sak i onsdags och samma sak imorse.

Det känns inte helt rätt. Samtidigt måste jag orka hålla ut ett helt pass, annat är bara tramsigt. Sockret dyker en kvart före passen tar slut, men jag tror det gör så på automatik nuförtiden; att kroppen har lärt in det. Så den vanan måste brytas och jag ska bita ihop mer även om det betyder att mjäka. Både uthållighet och explosivitet är kendo. Jag ska komma ihåg att träna uthållighet också, så kommer explosiviteten bli lättare.

På tisdag ska jag försöka ta mig till ett core-pass (bål- och ryggträning) på Friskis och Svettis. Det kostar 75 kr/pass, vilket blir 300 kr/mån om jag bara kör ett i veckan. Lite väl mycket för min ekonomi. Jag behöver dock kompletterande träning och jag lyckas aldrig ta mig till gymmet själv, så jag ska pröva det här alternativet så får jag se.

Ombytta roller

Det är inte roligt att hugga för hårt . Jobbigt att se någon krypa ihop inför nästa hugg för att förra gjorde ont.

Jag jobbar på det. På något vis ska det nya hugget fungera, utan att bli till övervåld . Jag är glad att jag fick veta direkt att de är för tunga, så jag kan korrigera redan från start!

Besökskoll

Det är sjukt hur intimt man kan kontrollera vilka som besökt ens webbplats. Jag vet till exempel att jag har fått ett besök vardera från Hodogaya, Ichikawa och Akita. Första besökaren stannade i fyra minuter, den andra försvann direkt och den sista (wooh, känner jag inte någon i Akita just nu? ) blev kvar i en minut.

Bland svenskarna, och det här är en överraskning för mig som trodde jag bloggade för min egen klubb, är det mest Malmöbor som läser (44% av alla läsare jämfört med Uppsalas 25%). Det är också de som blir uttråkade fortast med en genomsnittlig besökstid på 30 sekunder. Antar de googlade in och ville läsa om Björn och så sitter jag och dillar om hjärnspöken.

Ja, sånt däringa kan jag leka med hur länge som helst. Jag kan dock inte se någons IP-nummer, och det är skönt för mig med. Ni är fortfarande anonyma även om jag vet att ni är skåningar!

Det är härligt att ha fått fler läsare än vad jag från början trodde jag skulle ha. Min plan var aldrig att bli riksvid eller ens att gå utanför närmaste umgängeskretsen. Mitt blygsamma jag hävdar förstås bestämt att det mer landsomfattande intresset inte har något med mig att göra utan med bloggtorkan om just svensk kendo. (Pepåkar pimpinett att det sistskrivna inte var ett sympatifiske )

Men oavsett varför är det kul att ni är här! *vinkar lite extra åt Akita till*

Kusa-keiko

Idag åkte vi fyra pers från Uppsala till Stockholm för att träna med gästande kalligrafisensei. Träningslokalen visade sig något snöpligt dock vara otillgänglig på grund av nylackat golv, så det blev utomhusträning. Roligt roligt!

Det är alltid så kul att köra keiko mot nya människor!

Utan byxor på Hasseludden

Imorse var det upp 6:45, tio minuter förberedelse och så in i bilen, kaffe på Q8 och frukost på motorvägen till Hasseludden. Efter en fantastisk dag igår såg jag mycket fram emot idag och trots att jag sov uruselt under natten var jag ganska pigg när vi väl svängde in till Yasuragi. På väg in till omklädningsrummet upptäckte jag att allt jag hade med mig var gi, trosor och BH. Rustningen hade vi lämnat på Hasseludden över natten, och jag var så säker på att jag hade min hakama där att jag inte hade en tanke på något annat på morgonen hemma. Därför sjönk jag ihop utanför damernas och ynkade till Shuji, "jag har glömt min hakama."

Utan något hopp men ändå för säkerhets skull sökte jag upp en kendoprofil som jobbar på Yasuragi. För dagen stod hon som tolk för en kalligrafimästare som gästar hotellet i ett par veckor, och som jag igår fick veta även är kendosensei. Jag med flera kommer åka till Stockholm imorgon för att träna med honom. Han såg japanskt trevlig och snäll ut när han frågade min vän om vad gästerna ville ha skrivet på papper, kepsar och t-shirts.

Jag ryckte Fru Hård i ärmen och undrade om hon kanske hade en hakama på lur. Inte helt oväntat hade hon inte full kendouppsättning på sin arbetsplats (men hallåååå, det har väl alla?), men hon föreslog att jag kunde ha uppvisningen i yukata; den morgonrock alla hotellets gäster bar. Idén var utmärkt. Jag klev i min yukata, krängde på mig lite rustningsdelar och frågade Shuji hur jag såg ut. Vi var överrens om att det fungerade efter omständigheterna bra, att gästerna inte skulle tycka det var konstigt och att Shuji kunde säga till dem att jag inte varit förberedd utan blivit meddragen i sista sekund.

Sen körde vi kendo. Lika roligt som igår om inte roligare. Vuxna släpper verkligen loss med sina barn och när träningen bara är 45 minuter på skoj blir det inte så allvarligt som under ett nybörjarpass eller kanske Öppet hus. (I marknadsföringssyfte känns det mycket listigt att låta familjerna leka tillsammans så här en stund).

Enda aber var sensei, kalligrafimästare och sjätte dan, som i små pauser från sin pennfäktning stoppade in huvudet i dojon och knäppte kort. Shuji förklarade för gästerna vem mannen var, drog lite information om gradsystemet i kendo och jämförde mannen utanför dörren med karatens sjätte svarta bälte. "Det är som att stå här och jonglera med en boll och så kollar Zlatan på, man blir lite nervös," tyckte Shuji.

Jo, bra beskrivet. För mig bara med tillägget att inför Zlatan och publik lattja med boll... i morgonrock.

... och imorgon ska jag slåss med honom.

Nåja, det var inte så pinsamt som det låter, och jag lät det inte bekomma mig så mycket. Läget var som det var och vi löste det på ett bra sätt. Som belöning blev det ett ännu härligare bad än igår med mycket skrubbande med småhanddukar, plaskande i varma källor (38 grader var de fick jag veta; för barnens skull lite kallare än normalt) och nafsande på melon och grönt te.

Med lunch på det gled vi avslappnade och belåtna ned till bilen och öppnade bakluckan för att slänga in våra rustningar, och vad ligger där, om inte min hakama.

Man ska helt enkelt inte vara uppe före sju.

Kendo i morgonrock ­— inte lika sexigt som på TV.

Yasuragi Hasseludden

Idag var jag med Shuji till Hasseludden och lekte kendo med barn och föräldrar. Det var riktigt roligt! Föräldrarna verkade ha mycket roligare än barnen .

Efteråt fick jag min första japanska dusch på drygt tre år och det var fantastiskt. Jag har saknat småhanddukarna, vattenbaljorna och pallarna. Fem minuter med att plaska i varmvatten (39/40-ish grader gissar jag) på tysta avdelningen och sen kände jag mig helt mörbultad. Nu skulle jag kunna sova i två veckor - det här skulle jag ha börjat semestern med istället.

Imorgon blir det en vända till!

Vattentäta skott

Jag lever livet i små lådor som inte har så mycket kontakt med varandra. Just nu lirar jag förvisso kendo, men det blir inte mycket bloggat om det.

Underhållning får ni hitta någon annanstans.

Topphugg

Jag har besvär. Sensei med initialerna BG, som jag i skam över min nördighet bara kan tänka på som Battleground, gav mig som bekant instruktioner i Huskvarna. De gav ett nytt hugg som kändes väldigt skönt och rätt för mig.

Efter lite klagomål bad jag Shuji bedöma hugget och jag fick betyget "bland de topp fyra hårdaste i klubben".



Va svårt det blev.