Chotto matte kudasai!

Plasmakreatinin

2009-11-05T11:28:00.004+01:00

Av en slump träffade jag en "idrottsmentor" (som han kallade sig) hos frisören. Han pratade om kreatinin och vs-plasma (e.dyl) och nämnde att kroppen klarar bara att öka träningsmängd med ungefär 6-7% per år.

Det är med andra ord inte märkligt att jag varit sjuk i tre olika förkylningar på tre månader, att alla leder känns som att de ska gå av eller att jag kan sova som död om jag nickar till mitt på dagen.

Lite av varje

2009-10-29T12:28:00.005+01:00

Dagarna går framåt och förkylningen bakåt, så jag räknar med att kunna träna lugnt igen på fredag. Jag har äntligen fått tummen ur och köpt kosttillskott med 125g kolhydrater/portion men har inte orkat ta reda på än hur mycket det är, utan litar på försäljarens "det är lika mycket som i en vanlig måltid". Det ger ingen mättnadskänsla i alla fall, och det smakar gott, så jag tror det gör gott för mig. Var inte särskilt dyrt heller, 15 kr/portion ungefär (det är väl vad en Gainomax kostar).

Annars går min Warcraft-prenumeration ut idag och jag tänkte ägna fritiden åt att skriva 1600 ord om dagen. Det är rätt läckert: tre av mina vänner som också har gått i författartagen har valt att hoppa på utmaningen. De senaste två månaderna har jag själv längtat mycket efter att skriva ned den där boken som vandrar runt i huvudet, så jag tar den här chansen. Huvudpersonen är tjock och träningsskygg; jag kanske gör någon undermedveten koppling där . Förmodligen vill jag utforska personen jag inte blev.

Vi hade besök i dojon igår och det är nog inte många personer som kan få mig på riktigt gott och fluffigt humör när de själva är på dåligt . Jag kom hem med ett litet fylligare hjärta och ett ännu större driv att börja träna i Stockholm.

Det mesta är dock drömmar. Det finns inget utrymme för Stockholmsresor i min ekonomi, absolut inte en gång i veckan som jag vill. Eller Wäsby, där tränar det också många bra kendoka även om jag känner färre där.

Nåja.

2009-10-28T23:25:00.000+01:00

Tankar

2009-10-28T12:10:00.003+01:00

Jag tror väldigt mycket på mig just nu. Jag vet att om jag bara blir av med den här förkylningen så kommer jag kunna träna med fokus på målet (som egentligen inte är mer formulerat än "gör mitt bästa fram till jul").

Jag är två personer, och där en av dem är bräcklig är den andra en vinnare. Nu är det hon som är här. Jag vet att jag mentalt har det som krävs; allt jag behöver är träning, erfarenhet och guidning. Jag kommer inte fram själv, jag behöver en coach som kan få mina tankar på rätt spår när de drar iväg, men jag kan se min potential och jag kan se att den kan vara större än jag greppar nu.

Kroppen kan sätta stopp, det vet jag inte och det utvisar tiden. För tillfället känner jag mig dock som en möjlighet på väg att hända.

Det ska bli två mycket spännande månader.

Tack

2009-10-24T07:25:00.005+02:00

FSKA ordnade en jättefin minnesstund igår. Jag är tacksam, jag behövde den. En kväll i höstmörkret triggade också igång min förkylning på riktigt vilket bara får anses vara positivt. Snart är den över.

Träningsterapi

2009-10-22T17:18:00.006+02:00

Imorse var jag iväg och lyfte vikter, hade mycket tid att tänka ensam på gymmet. En för mig och många andra väldigt viktig person har försvunnit, så sent som i söndags kallade jag honom för "Pappa Sensei" när jag och Shujin pratade om att det var tråkigt (men förståligt) att han inte kommit upp till SKO.

Jag har varit in på Facebook där knappen "lägg till vän" stirrar på mig. Jag vågade aldrig trycka på den där knappen, tänkte att han kanske skulle tycka jag var konstig om jag gjorde det. Vilken knäpp och onödig sak att tänka. Nu sammanfattar den där knappen hur jag såg på oss; "lägg till vän" var något jag såg fram emot.

Min landslagsatsning fortsätter fast det nu känns som det gått två veckor och inte fyra dagar. Kendon och gymmet har båda varit riktigt tunga, men jag har mått bra av det. Haft något att göra som triggar alla minnen jag har på ett positivt sätt.

Egentligen vill jag dra iväg och träna igen nu, hellre än att stirra på något menlöst på TV eller flippa runt bland tomma statusmeddelanden på nätet, men så blir det inte.

Jag får hitta på något annat att ta mig för. Mat kanske.

2009-10-21T22:57:00.005+02:00

Det blev en dag idag med. Man sörjer på sitt sätt. Jag skriver, går igenom bilder, lyssnar på musik. Grät när jag tog på mig hakama, hade svårt att hålla in tårarna i suriyage-men, och kände mig utochinvänd i duschen efteråt. Ögonen gör ont, resten känns inte alls. Bara trötthet. Det var en svår kväll att inställa sig i dojon, men jag är glad att jag var där, lekte lite med nybörjarna, sniffade på dofterna.

Kramas, sova och så nästa dag.

Uppläxad

2009-10-19T20:04:00.003+02:00

Jag blev knäppt på näsan av Kicki när det visade sig på jobbet att jag inte sagt till någon där om alla helgens framgångar. Jag måste skryta sa hon, det är viktigt.

Men svårt när jag inte upplever att jag gjort något att skryta med. Efter tillrättavisningen har jag i vilket fall tänkt till lite och kommit fram till att jag har hållit ut tre år och tagit svart bälte. Om Anna 25 år visste hur jag skulle ta den framgången skulle hon skällt ut mig precis som Kicki . Jag har inte ens ringt mamma .

Så jag jobbar upp den stolthet jag borde känna. Åkte till Budohuset för att hämta diplomet så det är hemma, har sett till att pressa det och ska nu få upp det någonstans och titta. Nu ska jag stirra på det och byta ut "jaha" till "tjoho" .

Det håller än så länge iaf xD

2009-10-19T18:07:00.003+02:00

Då känner jag att jag har börjat ordentligt. Igår tränade jag kendo efter kendon för att behålla den i kroppen och idag styrketränade jag för att inte slöa till. Ikväll och imorgon får jag 100% vila som belöning; helst ska jag inte tänka på kendo en sekund.

Hur det blir sen får vi se. Det enda jag har planerat är att gå på frigörande andning tio måndagar, så mitt i all potentiell träning finns schemalagd djupavslappning. Den största utmaningen annars är väl att inte bli utbränd till på torsdag.

En god vän har numer sjunkit avsevärt i status efter att ha tipsat om den här artikeln. Där nämns tränaren vi kommer ha på landslagslägret, Onitsuka, som "soon got the nickname 'Oni' or 'Monster' for his semi-cruel weekly practices."

Jag är så glad att jag har Jimmy och Kicki bakom mig, de stödjer mig fantastiskt i allt den här sporten för med sig.

Risken är förstås att det blir så här

2009-10-19T13:13:00.000+02:00

Shodangraderingen

2009-10-19T11:03:00.004+02:00

Jag börjar till höger (är lite längre än första killen). Om det ser konstigt ut runt 1.20 händer lite grejer, killen jag mötte då var galet nervös och började hoppa in och ur sonkyo. Stackarn. Båda jag mötte klarade sig också.

Allt kändes mycket långsammare i mitt huvud; det är så jag tror att någon snabbat upp hastigheten på filmen med två procent.

Kvartsfinalen

2009-10-19T10:58:00.002+02:00

Min sista match, mot kick ass Ahlstam. Jag är i rött, om man nu inte kan tillräckligt om kendo för att se vem det är som är den erfarna ;)

Shodan desu

2009-10-18T20:48:00.004+02:00

Det har hänt mycket i helgen.

Jag gjorde bra ifrån mig i mina tävlingar utefter förutsättningen, som var att jag inte ställde några mål på mig själv att prestera eftersom jag ville hålla mig glad till shodangraderingen. Så utan någon mental förberedelse eller uppladdning är jag mycket nöjd med att ha tagit mig till åttondel i B-klassen och kvartsfinal i dam. Det hade inte hänt utan coaching från Shujin och i viss mån landslagscoach som kanske inte sa så mycket men som påminde mig om att folk tittade på mig.

Min första match var undermålig. Inte direkt dålig, men utan vilja. Ungefär sex månader bakåt i min kendo. Men jag skärpte till mig och när jag senare under tävlingen tappade fokus igen bad jag om tips på hur jag skulle tagga upp mig och fick några som fungerade väldigt bra. Matchen jag vann med 2-0 på en halv minut gjorde mig själv helt överlumpad, likaså att hålla ut så länge som jag gjorde mot sedermera silvermedaljören.

När allt var över kändes det bra och jag var säker på att graderingen skulle gå vägen. Medan jag shoppade blå tsuru från Kendoshop kom landslagscoach förbi igen och informerade att det nu är dags för nästa steg i utvecklingen, och det har kastat om väldigt mycket ska jag säga.

År 2006 började jag träna och när jag fick min första hakama efter en månad sa jag att jag alltid skulle knyta snörena på den ordentligt för kunde jag inte visa disciplin i en så liten sak skulle jag aldrig komma till landslaget.

Så målet har varit satt från början, har svängt väldigt mycket under tiden och försvann någonstans på vägen också som ett slutstationsmål. Jag har naturligtvis inte blivit intagen i landslaget nu, men jag har blivit inbjuden att träna med dem några gånger för att känna på och bli känd på.

Tack vare den inbjudan sov jag fantastiskt natten mellan tävlingen och graderingen. När jag gick och lade mig hade jag nämligen inte en enda tanke på shodan, det enda som gick runt var att nu är spelplanen ändrad igen. Ska jag göra det här så ska jag göra det. Det är ett ansvarstagande. Jag kan träna hårt och mycket inför nästa landslagsläger, köra lägret, "misslyckas" och inse att det inte är för mig, men jag kan inte löka på som vanligt fram till december. Ska jag pröva på det här så börjar det nu. Idag söndag, faktiskt.

Vi var iväg och graderade och det var inga problem som jag upplevde det. Alltsammans fastnade på film som jag säkerligen slänger upp snart. Det kändes inget speciellt efteråt och känns inget speciellt nu, för som sagt tänkte jag inte på något annat än vad som är på gång.

Efter graderingen var det lite träning och fri keiko. Jag hade precis stukat vänster tumme och det var inte värst illa men jag övervägde att skippa träningen. Det hade dock smugit på sig ett syfte − en mening med att linda in tummen i bandage och sätta på kote igen. I december tränar jag på Bosön, och jag har sett bilderna därifrån, sett hur Shuji ser ut när han kommer hem efter en helg där. Jag kunde inte slappna av bara för att jag nyss tagit shodan och hade lite ont i tummen. Så jag körde, hårdare än jag normalt gör, och jag såg till att köra med herrcoach. Ska jag börja är det nu.

När klockan blev ett och vi åkte hemåt hade jag fått i mig en smörgås och en näve nötter sedan klockan sju på morgonen, och kroppen betedde sig helt normalt. Inga blodsockerfall eller något sådant, den var bara trött och hungrig, men fungerade annars utmärkt. Vi stannade och käkade, och åkte till dojon och tränade en och en halv timme till.

Nu är jag hemma och huvudet slutar inte grubbla över hur jag ska få ihop alltsammans. Jag lär kunna glömma World of Warcraft en bra stund, men utöver det, hur ska jag få in fysträningen? Jag har hemskt svårt att ta mig för saker på egen hand, som att sticka ut och intervallträna eller gymma. Kanske är det bara ett syfte som har saknats, men troligast kommer den topp jag känner nu plana ut mycket fort när minnet av helgen försvagas, och motivationen vet jag inte hur jag ska hålla uppe. Vet inte hur långt jag håller psykiskt och hur frisk jag är än. Har precis blivit informellt anställd på halvtid (företaget ska ombildas innan vi kan skriva på alla papper). Har inte stått på så här stadiga ben på många, många år.

Exakt hur stadiga de är har jag emellertid inte så stor koll på. Det känns mycket stabilt, men vad vet jag? Inte kan jag förutsäga om en kendosatsning i höst kommer tippa mig åt ena eller andra hållet. Som med allt annat finns det bara ett sätt att ta reda på det och förhoppningsvis blir det en rolig väg. Mest hoppas jag på att göra mig själv stolt.

Jag är redan mycket stolt. Jag har gjort det bra, hittils.

*rei*

Soft SKO

2009-10-17T21:40:00.002+02:00

Hemma helt ledbruten efter SKO. Att gå runt barfota en halv dag på hårt golv var tufft för fötterna, benen, ryggen. Tävlingarna gick jättebra och jag hade kul. Efteråt fick jag en inbjudan till att träna på Bosön. Jag har tackat ja och ser fram emot det, men behöver tänka över en hel del saker; inte minst min nuvarande träning.

Imorgon shodan.

Jag fattar ingenting

2009-10-16T21:03:00.005+02:00

Färdigfilade och oljade började jag sätta ihop mina två shinai. Först tog jag 39'an för att se till att den hade bäst handtag (jag vill ha dem korta). Fick bråka länge för att hitta ett kort som passade och blev inte helt nöjd, men knöt ihop alltsammans fint. Så gick jag över till nästa shinai bara för att inse att det var den som var 39'an, den första jag satte ihop var 38'an.

Fick då plocka isär 38'an igen för att ta det handtaget till 39'an och satte sedan ihop båda två efter mycket bök. Trött men nöjd ställde jag dem upp bredvid varandra och såg att båda två var 39'or.

Så var tog 38'an vägen? Jag vet att det fanns en när jag började, för ett av handtagen som nu sitter på mina 39'or tillhörde 38'an.

Det är inte utan att jag är tillfreds, men jag är mycket misstänksam. Jag är övertygad om att jag inte hade två funktionella shinai i rätt längd, så nu ögnar jag dem med tveksamma ögon. Jag anar ugglor som får kläder.

Upp klockan sex imorgon.

Putsar shinai

2009-10-16T19:23:00.003+02:00

Pah. Tävling imorgon och det visar sig att jag bara har en någorlunda ok 39'a och en 38. Jag har aldrig någonsin kört med en 38, så 39'an får ta mig tusan ta och väga rätt.

Det ska bli en rolig helg, men jag undrar varför jag utsätter mig för sånt här.

Behagligt och hemvant

2009-10-11T22:59:00.002+02:00

Känns bra inför graderingen, det ska bli roligt. Just nu ser jag fram emot det. Jag fick gå två graderingskeiko med publik idag och det gick dåligt. Jag får nog räkna med att det kommer se ut ungefär så på söndag, eftersom det är troligt att jag presterar på den sämre änden av skalan i den situationen. Gör jag det känns det som femtio-femtio om jag klarar graden eller inte. Tekniskt är det nog inga problem, men attityden var för mesig idag.

Hinner jag rycka upp mig lite så kommer keikon se fin ut och oavsett vilket så ska det som sagt bli kul. Ordet som beskriver kendokänslan nu är bekvämt.

Fånigt att gå in att rapportera dagsformen så här, jag är inte precis Zlatan inför Champion's League-finalen. Menmen.

Nu är det lugnt

2009-10-10T13:03:00.001+02:00

Fick en härlig genomkörare igår och nu är jag inte nervös längre. Får jag möta en person av två som kör "graderingskendo" och inte shiai så är det inga problem. Och får jag problem och blir inte godkänd så är det inte heller några problem, för nu känns det bra. Shodan är kirrad i huvudet, oavsett vad pappret säger.

Det här kan gå hursomhelst.

2009-10-07T10:20:00.003+02:00

Sex kendopass kvar innan graderingen. *suckar*

Fortfarande förkyld nog att må dåligt av att gå i trapporna, men ångesten har lättat tror jag, så jag ser inga problem med att ta mig till träningarna.

Bläh.

Det blir nog bra

2009-10-04T19:31:00.003+02:00

Det har under hela helgen visat sig för mig vara mycket viktigt att reda ut om jag inte deltagit i lägret för att jag varit sjuk eller om jag har bangat ut. För varje symptom som visat på reell träningshindrande sjukdom har jag jublat triumfatoriskt.

För jag vet att jag har bangat ur, och när det visar sig att jag inte är träningsduglig kan jag gömma mig bakom det. Men hjärtat ville inte vara med, kroppen bara följde hjärtat. Och jag tänker, att kanske ville hjärtat inte vara med för att kroppen var sjuk och hjärnan är för dum i huvudet för att fatta att man inte ska träna då. Allt går runt och hänger samman.

I alla händelser är själen dålig, och jag ska ta mig för att beställa lite voodoo i veckan. För det har varit skönt att vara dålig i själen ett tag - jag har tyckt om att vara bittertant - men det börjar ha för stor inverkan på vardagen.

Så tänker jag slutligen att det måste finnas så många andra där ute som är lika ambivalenta och fyllda av kendoångest som jag. Jag kan omöjligt vara unik i att titta in i en kendoka-fylld dojo och få flyktreflexer. Världen står inte rätt till om inte majoriteten av oss möts av den där ångesten, då och då. Systrar och bröder, låtom er förenas och kämpa på, så går jag och käkar pyttipanna under tiden.

Chotto matte

2009-10-02T18:47:00.003+02:00

Som tur är för min annars så frekvent besudlade ära så bröt min förkylning ut på väg hem ifrån dojon nu ikväll. Jag åkte dit, tog en dusch, tittade på i trettio sekunder, fikade med Kamo, käkade och åkte hem. Nu är det burr i duntäcke, med te och myskänslan man får när det är helt legitimt att göra ingenting.

Från det ena till det andra slår det mig då och då hur bra jag tycker mitt bloggnamn passar. Vänta lite. Stanna upp, tänka till, försöka skynda ikapp, jaga...

Du var svårt saknad idag, samurajkatten.

Tvivel

2009-10-02T08:45:00.005+02:00

Jag vet inte om jag är ledsen eller arg. Kanske blir det lite kendoläger för mig i helgen, jag vet inte... Nu är det halsduk, fingervantar och näsdukar vid datorn. Huvud- och ledvärk. Inte så illa som det kunde vara, om Shuji var så här sjuk skulle han lätt infinna sig i dojon, men så brinner han för det här på ett helt annat sätt också, och lever efter någon typ av hederskodex som jag oftare ser hos män. "If you back down once, you might back down two times, and a third time..." Eiga skulle aldrig stanna hemma för en fisförkylning.

Jag har inga kodex, jag blir ledsen och går in i identitetskris. Igår kväll snurrade jag runt i huvudet, slagen av den skrämmande tanken att jag kanske försöker leva Shujis liv. Jag landade ganska snart i att kendon är min egen, och bevisföring A var att jag började med karate många år innan jag stötte på kendo, men mina visioner och mål kan mycket väl vara lånade.

Det är som jag skrev nyligen, att jag upplever att yttre världen ställer förväntningar på mig som jag inte orkar leva upp till. Det stämmer förstås inte, för jag kan inte peka på någon utifrån som uttalat något om att jag ska göra det och nå dit, utan jag projicerar fegt mina egna högt ställda förväntningar på andra. Jag slipper ta ansvaret för dem om jag spelar att det inte är mina.

Hade det varit lättare om min partner inte tränade kendo? Frågan är alldeles för hypotetisk och komplex. Hade partnern inte tränat kanske jag själv inte hade hållit på så länge som jag nu har. Faktiskt är det mycket troligt att jag vore en av dem som föll av inom tre år.

Jag är orolig inför min gradering. Sumi-lägret var min livlina där jag skulle få genomköraren som skulle göra mig säker på min sak. Jag ska inte ropa Ånej än, men all lust (om jag någonsin hade den) inför helgen är borta och chanserna att jag ska låta prestationsångesten ta mig genom förkylningen till dojon känns små.

För det är prestationsångesten som driver på nu. Jag har länge sett shodan som en mindre viktig grad som upplevs som mycket viktig. Upplevs som "på riktigt". Prestigefylld. "Nu är jag en i gänget"- graden. Egenvärdet i shodan är litet, men känslorna som investeras i graden av oss när vi tar den är många.

Jag lägger inom en månad 1250 kr på läger, tävling och gradering som jag inte vet om jag kommer delta i. Lever över tillgångarna för något jag inte vill utan något som "måstes", och bakom allt misstänker jag att jakten på shodan står.

Nu drar jag öronen åt mig och funderar på om jag kan börja avboka, medan Eiga lugnt mumlar sitt mantra i mitt öra, "If you back down once, you back down twice, if you back down once, you back down twice."

Jag är mästaren på att back down once, twice och a third time. Mitt liv styrs för mycket av ångest och medicinerna som bättrade på det zombifierade tillräckligt för att göra mig lika hemmabunden och träningsdeppig som jag är utan. En bitter och gnällig tant som smiter undan och vägrar göra det bästa av situationer.

En tant som, tänkte jag i negativ mening skriva, styrs av sina känslor.

Men det är inte fel att styras av känslor. Att vi tror det är för att det manliga idealet sedan 1800-talet varit att inte visa känslor (och när det på 1700-talet var manligt ideal att excessivt visa sina känslor slår jag vad om att kvinnorna inte gjorde det och att det i sin tur var dåligt). Här jobbar jag på att passa in i den mansroll mina klubbkamrater (med två undantag) befinner sig i, men de är uppfostrade i den och de vilar i den för det är deras egen. Jag försöker lära mig att vara deras identitet, och efter en dansk dokumentär jag såg igår där en kvinna tog mansrollen för en dag förstår jag att det är väldigt mycket svårare än jag föreställde mig.

Anledningen till de omedvetna ansträngningarna är väl att jag vill vara som de runtomkring mig, att jag alltid varit formbar av omgivningen, och nu råkar mina förebilder vara män. Muskelpaket som tränar orimligt många gånger i veckan och har fått lära sig som barnsben att man inte ska ge upp, inte visa känslor eller låta dem löpa amok, alltid tävla och prestera fysiskt, inte odla rosmarin i trädgården utan gräva upp gamla buskar, riva den fula stenmuren och yxa av döda trädgrenar.

Jag får väl kämpa på med att vara mig själv och vara känslorna trogen, och det är där det alltid landar. Kämpa kämpa.

/end rant

Grubbel

2009-09-30T14:01:00.004+02:00

En livstid av kendo känns inte självklar. Det är lederna som värker och jag tänker på hur det kan komma att bli med tiden. Jag är ingen främling för smärta, men den smärta jag känner till går över om man slutar med det som orsakar den. (Sluta blockera do-hugg med armbågarna till exempel.)

Samtidigt så är kendon det som mest gör det intressant att hänga kvar här i världen. Det vore lattjo att leva i tio år till för att se hur min kendo är då. Fråga vad jag gör om två veckor och det är *shrug*, men jag kan föreställa mig att det finns en framtid när jag tänker i kendobanor och jag kan tycka det är kul att fantisera om olika scenarier.

I helgen är det läger och det känns bra att gå en ordentlig genomgång innan SKO. Hoppas det går bra med förkylningen tills dess så jag inte är för krasslig, men som det ser ut idag ska det nog inte vara några problem.

Jag är bara trött efter alla omställningar i vardagen och på arbetet. Om tio år ser det säkert annorlunda ut.

Bra timing inför SKO

2009-09-27T23:23:00.002+02:00

Hopp och lek med nybörjarna idag igen. Söndagar fungerar bevisligen dåligt för mig, nu när jag äntligen kom till dojon blev jag matt av att titta på de som rustningslogs så jag tog inte på mig uniformen förrän till nybörjarpasset.

Nästa helg ska jag kliva in i en värld av smärta; ledvärk, muskelvärk, blåsor och blåmärken. Sumi-sensei is coming to town.

Injektion

2009-09-24T12:12:00.002+02:00

Igår tränade jag med nybörjarna igen. De ger mig en energikick. Årets kull är engagerade och intresserade och drar fram det goda humöret i mig. Jag ser mig själv som när jag var nybörjare och vill hjälpa till att få dem att trivas så de stannar kvar hos oss! Jag trivs med dem. Onsdagar är en av veckans höjdpunkter.